Kapitel V DISKUSSION OCH SLUTSATS 5.1 Tar Svenska Spel ut ett överpris på spel?

Ekonomisk teori säger att ett monopolföretag kommer att producera en lägre kvantitet enheter och samtidigt ta ut ett högre pris per enhet än vad skulle ha varit fallet vid fullständig
konkurrens. Detta är en direkt följd av att marknadens aktörer kommer att agera rationellt utifrån ett nyttomaximeringsvillkor. Den svenska marknaden för idrottsvadslagning utgör inget undantag. Svenska Spel tar ut ett överpris för sina produkter. Överpriset i det här fallet kännetecknas av de jämförelsevis dåliga spelvillkoren som Svenska Spel erbjuder de svenska spelkonsumenterna. Jämförelsen i kapitel fyra visar att de två Internetbaserade spelbolagen Ladbrokes och Unibet betalar tillbaka i genomsnitt omkring nio-tio kronor mer per satsad hundralapp till spelarna i form av vinstutbetalningar.

Spelmonopolets jämförelsevis dåliga villkor skapar därmed en välfärdsförlust för det svenska samhället. Välfärdsförlusten för den
genomsnittlige svensken, som årligen satsar cirka 3300 kronor på någon form av spel, blir i kalkylen i kapitel 4.5 mellan 290 kronor och 314 kronor. Kalkylen grundar sig på antagandet
att spelkonsumenterna konsumerar spel på ett rationellt sätt, det vill säga spelar där vadförmedlarens fördel gentemot spelkonsumenten är som minst. På Lången är långtifrån alla
vad singlar, vilket är den för spelaren minst ofördelaktiga spelformen, varför Svenska Spels reella monopolvinst är väsentligt högre än tidigare nämnda summa om nio-tio kronor per
satsade 100 kronor.

Dessutom begränsar sig min jämförelse endast till just Lången, eftersom det är den spelformen av Svenska Spels produkter som av utbudet att döma på Internetspelmarknaden möter hårdast konkurrens från de kommersiella spelbolagen. I beaktande bör dock tagas att Lången är ett av de spel där Svenska Spel betalar tillbaka relativt hög andel av insatserna tillbaka till spelkonsumenterna. På till exempel turspelet Lotto, som
omsätter i runda tal dubbelt så mycket som Långens dryga en miljard kronor per år, är återbetalningsprocenten endast 40 procent. Följaktligen gör Svenska Spel en vinst på 60
kronor per satsad hundralapp på Lotto.

Jag antar att spelkonsumenterna är riskmedvetna gällande spel, det vill säga att de är medvetna om att i längden vinner spelbolaget alltid mot spelkonsumenterna. Visserligen kan den enskilde spelkonsumenten notera en vinst även på lång sikt men för den totala marknaden är spelbolaget vinnare mot konsumentgruppen. Om så inte skulle vara fallet skulle inga spelbolag existera eftersom företagets marginalkostnad då skulle vara större än dess
marginalintäkt vilket skulle leda till att företaget gick med förlust och på lång sikt lade ner verksamheten. Trots vetskapen om att spelbolaget vid en majoritet av marknadens alla speltransaktioner är den parten som tecknar den förmånliga delen av avtalet när vad ingås, väljer den genomsnittlige svensken att satsa tre procent av sin inkomst på spel (Svenska Spels årsredovisning 2001, 4). Spelkonsumtionen i sig, det vill säga utan hänsyn till eventuella vinster/förluster, antar jag därmed medför någon form av nytta.

Som tidigare nämnts producerar en vinstmaximerande monopolist en lägre kvantitet enheter än marknaden skulle ha gjort vid fullständig konkurrens. Följaktligen är den svenska marknaden för
idrottsvadslagning drabbad av detta fenomen. Svenska Spels prissättning verkar hämmande på konsumtionen av spel i Sverige. Spelkonsumenterna, i befattningen som endast spelkonsumenter, är spelmonopolets förlorare eftersom deras konsumtion av spel pressas tillbaka av Svenska Spels relativt dåliga spelvillkor. Om fullständig konkurrens istället rådde på spelmarknaden skulle de svenska spelkonsumenterna kunna spela för en större summa och
ändå hålla nettoförlusten för spelandet konstant. Samma konsument skulle därmed få konsumera mer spel till samma pris (samma genomsnittliga nettoförlust). Därmed skulle också konsumentens nytta, som spelkonsumtionen medför, öka.