3.2 Monopolistens vinstmaximeringsbeslut
Inom mikroekonomi antas vanligen alla marknadens aktörer (konsumenter och producenter) vara nyttomaximerande. Ett företags mål är vinst, varför profiten ensam får representera
företagets nytta. Företagen kommer följaktligen att välja den kvalitet och kvantitet av produktionsfaktorer, samt producera det antal enheter som maximerar vinsten (Nicholson, 2002, 335).
Antag att ett företag säljer kvantiteten q enheter, vilken säljs till priset P(q) per enhet. Givet detta erhåller företaget de totala intäkterna, TR, genom att P(q) och q multipliceras. En vinst
noteras då ett företags totala intäkter, TR, överstiger dess totala kostnader, TC. Följaktligen beräknas vinsten, ð, genom:
Första ordningens villkor (FOC) för att nå den optimala kvantiteten är att derivatan av ekvation 3.1 med avseende på q skall vara lika med noll:
Omorganiseras ekvation 3.2 kan nedanstående resultat nås:
Ekvation 3.3 visar att när företaget maximerar vinsten är förändringen i de totala intäkterna när kvantiteten förändras lika med förändringen i de totala kostnaderna, när kvantiteten
ändras. Samma sak uttryckt på ett annat sätt är att säga att marginalintäkten, MR, är lika stor som marginalkostnaden, MC. Givet detta kan nu konstateras att företagets vinstmaximerande
kvantitet nås i punkten:
Monopolisten kommer att producera den kvantitet av varan/tjänsten där marginalkostnaden är lika stor som marginalintäkten. Detta eftersom om marginalkostnaden understiger marginalintäkten skulle företagets vinst öka om produktionen ökades. På samma sätt skulle profiten bli större om kvantiteten reducerades i ett fall där marginalkostnaden överstiger
marginalintäkten. I figur 3.1 visas en monopolists vinstmaximerande produktion grafiskt. I figurens exempel kommer monopolisten att sträva efter att producera kvantiteten * Q
Nicholson, 2002, 335ff).
Figur 3.1 Monopolmarknad
(Källa: Nicholson, 2002, 498)
Första ordningens villkor i ekvation 3.4 är ett nödvändigt, men ej tillräckligt, vinstmaximeringsvillkor. Antag kostnadskurvorna i figur 3.2. Första ordningens villkor (MR=MC) uppfylls såväl i den optimala punkten Q* men också i den icke optimala punkten
Figur 3.2 Optimal kvantitet
(Källa: Egen konstruktion)
För att ett fullständigt optimalt kvantitetsvillkor krävs även att ett andra ordningens villkor (SOC) är uppfyllt. Detta villkor är som följer:
Sammanfattningsvis säger ett nödvändigt och tillräckligt vinstmaximeringsvillkor att i optimum skall MR vara lika med MC och dessutom skall ”marginalvinsten” vara avtagande i
den punkten, det vill säga andraderivatan med avseende på kvantiteten skall vara negativ.
Detta fullständiga villkor uppfylls endast vid kvantiteten Q* i figur 3.2. Vid kvantiteten Q** uppfylls endast det första delvillkoret, varför den punkten ej är optimal (Nicholson, 2002, 336).
Monopolisten är till skillnad från en producent på en marknad där konkurrens råder inte pristagare utan prissättare. Tidigare förklarades att den vinstmaximerande monopolisten
kommer att producera en kvantitet där MR=MC. Den rationelle monopolisten kommer att söka den vinstmaximerande prisnivån givet kvantiteten. I figur 3.1 kommer monopolisten att
pris- och kvantitetssätta i punkten E, vilket leder till prisnivån P*, eftersom det är i den punkten som konsumenternas betalningsvilja utnyttjas maximalt givet kvantiteten Q* (Nicholson, 2002, 498f).
Marginalintäkten, MR, säger oss hur mycket en ytterligare producerad enhet skulle generera ekonomiskt och är centralt för hur ett företag kommer att välja att producera och prissätta. Har
företaget ingen effekt på marknadspriset, det vill säga är pristagare, kommer priset att vara lika med MR (vilket dessutom är lika med MC). Monopolisten är emellertid prissättare, men MR, som även här är lika med MC, är ändock en viktig utgångspunkt vid val av prisnivå. MR är direkt beroende av elasticiteten på efterfrågan. Efterfrågeelasticiteten, P q e , , beräknas genom:
och säger oss hur en prisökning på en procent påverkar efterfrågan procentuellt. Monopolisten kommer att prissätta enligt:
Detta är samma sak som att:
Den vinstmaximerande monopolistens prissättning kommer följaktligen att påverkas av marginalkostnaden, MC, och efterfrågeelasticiteten, P q e , . Ju mindre elastisk efterfrågekurva
monopolisten möter desto större kommer dennes prispåslag över marginalkostnaden att vara. Samtidigt kommer monopolisten som möter en mer elastisk efterfrågan inte att kunna göra ett lika stort prispåslag (Nicholson, 2002, 338ff).
Leave A Comment