2.2 Statlig reglering

Den svenska spelmarknaden präglas av tydliga monopolistiska inslag med en hög och kontrollerad prissättning. Argumenten för denna restriktivitet gällande arrangering av vadslagning och lotterier är av två karaktärer. Dels skall allmänhetens spelbehov
tillfredsställas under kontrollerade och säkra former för att undvika spridningen av illegalt spel och spelmissbruk och dels skall privata vinstintressen hållas utanför spelmarknaden för att marknadsöverskotten ska kunna tillfalla allmännyttiga ändamål (Ds 1995:61, 23ff).

Samtidigt skall förutsättningar för en effektiv konkurrens mellan spelmarknadens olika aktörer skapas (Ds1995:61, 105). Argumenten för den rådande ordningen är följaktligen av
både fiskal- och social karaktär. För att ovanstående målsättningar skall kunna uppfyllas är allt spel om pengar, utan regeringens tillstånd, enligt lagen förbjudet. Med stöd av denna lag
har regeringen utsett vilka som skall tillåtas agera på spelmarknaden. Riksdagen har vidare beslutat att marknaden skall vara förbehållen staten och folkrörelserna (Ds 1995:61, 23ff).

Till och med 1980-talet detaljreglerade statsmakterna spelbolagens verksamhet. Numera har
tillstånden blivit mer allmänt formulerade och öppnare. Exempelvis kan marknadsaktörerna
själva numera besluta om täthet mellan dragningar (vid lotterier), namn på spelformen med mera. Dock krävs fortfarande regeringsbeslut för att starta upp nya spelformer eller ändra de
maximala vinstandelarna för spelformerna (Ds 1995:61, 23ff).

Ny teknik kringgår dock marknadsregleringen; bolag registrerar sig i länder med liberalare lagar för spelbolag och agerar över Internet alternativt tar emot vad över telefon/fax.
Dessutom försöker kommersiella krafter att störta det svenska spelmonopolet. Som jag nämnde inledningsvis finns det åtminstone två utlandsbaserade bolag som har som uttalad
målsättning att öppna egna spelbutiker i Sverige (TT 2002-10-31).